28.2.11

de senaste dagarna har jag befunnit mig i en känslomässig slangbella, där jag hela tiden slungats antingen hårt bakåt eller våldsamt framåt. ena stunden gömmer jag mitt ansikte under en tshirt och gråter tyst i en solstol. förtvivlad över hans svek, alla gånger han ljugit mig rakt i ansiktet och alla gånger jag trott honom. mina skrivna kärleksförklaringar till denna människa som hela tiden gått bakom min rygg samtidigt som han skedat den, jag läser dom nu och inser att jag varit ensam. 
mina ändlösa försök till att få något redan trasigt att fungera, ovetande och hela tiden hoppfull, till och med när jag gav upp.
sanningen bedövar mig. 
sanningen,
att vi tillsammans tog beslutet att flytta in i ett hus i thailand. beslutet att bo tillsammans och beslutet att leva med varandra. att vi tillsammans åt alla våra måltider, delade alla våra hemligheter, vaknade ihopslingrade varje morgon och saknade varandra varje dag. att vi tillsammans tog beslutet att det var värt att bråka med varandra och försöka lösa konflikterna även om det oftast var jag som fick stånga mig blodig. 
för att sedan, i min hjärna fortfarande tillsammans, inte ta det gemensamma beslutet att han, när min familj hälsade på och vi väntade på honom vid middagen och han inte svarade i sin telefon, gick och knullade en annan tjej.
hur han efteråt aldrig kom hem. inte förrän nästa dag, när min familj var på väg tillbaks till sverige, och han var sandig och bakfull och förklarade att han sovit på stranden, hur paranoid och jobbig han tyckte att jag var. 
bilder blixtrar till på näthinnan. hur han ligger över henne, i henne, nakna, hur han skiter i att jag finns, att jag väntar, att jag bryr mig. att han nästa kväll får hålla om mig och att jag utan en aning tar emot honom. fortsätter leva med honom. att vi tillsammans och gemensamt planerar vårt framtida distansförhållande och att jag egentligen, sedan dess, varit ensam i det. 
att jag har levt med honom, men att han har levt med sina lögner.

så vill han nu, såhär ett år i efterhand, vara helt ärlig. lägga korten på bordet. få en clean slate för att kunna börja om på nytt. och jag både skrattar och gråter. skrattar, åt hur dum han är som tror att hans erkännande på något vis skulle kunna hjälpa en redan så hysterisk relation, när det ända det gör är svartmålar allt jag trodde var vi.
gråter, åt hur dum jag varit som litat på honom.

i nästa stund försöker jag parera det som kommer emot mig och inte bli för involverad. för förbryllad. för insvept i värme. finna tid att läka helt innan något nytt. men involverad blir jag mer och mer. och jag fortsätter i den riktningen, ett steg bakåt, två steg framåt. tillåter mig att falla mot denna nya människa. vågar stegvis släppa in och riva muren.

och till slut, sinnesro. den kommer, det måste få sjunka in och implodera först. förvandlas till finkornig sand jag kan sila bort mellan mina fingrar istället för berget jag just nu bär på. 

he said "look in the mirror and say alligator food silently. and read your lips"




27.2.11

erase, rewind
but most of all, pause.





26.2.11

as promised, here's some drunken bodyboarding pictures from the desert.
(photos from emma)


me suffocating emma
rolling down the dunes.
boarding down. fast and scary!
jennie trying hard to stay on.
me and emma trying a lesbian-board-style, failing epically and me holding on to emmas breast for dear life.

thursday night
pre-party, hilton
crazy shirt party, oasis




















swedish summer.



23.2.11

vi flög till muscat och blev berusade på den amerikanska ambassaden. 
som något taget ur en film. 48 timmar av overklighet.
tyvärr fick kameran inte följa med in på festen, men här är lite bilder från övriga muscat.