29.12.09

julen var underbar. en lång, ledig dag som spenderas sittandes i havet med öl och drinkar tillsammans med alla vännerna. och kvällen med hysterisk dans, sentimentala fyllesamtal och julsånger. jag tror nyår kommer bli fantastiskt. igår pratade jag med min chef. jag vill inte vara heltidsanställd längre. jag vill frilansa. det är mer logiskt eftersom jag bara får provision ändå, för dyken. resten av allt jobb jag gör på land får jag inte ett öre för, och då kan jag lika gärna vara ledig dom timmarna. hon verkade förstå och var glad att jag varit ärlig. vaknar av ett ohörbart alarm, tre minuter innan väckarklockan ska ringa. det är bäcksvart ute, klockan snart fem. jag ska ut på morgonbåten och släntrar mot toaletten, fumlar med ljusknappen. jag mår inte bra. min mage läcker och det gör svinont. jag byter om till bikini och arbetstshirt, gör ett tappert försök med att le mot min spegelbild men krampen i magen förvandlar mitt ansikte till en ful, skrynklig grimas. bestämmer att nej, jag kan inte jobba. börjar ringa till kontoret, men ingen lyfter luren. ringer igen. och igen. och igen. tillslut ringer jag min chefs mobiltelefon och hoppas att jag inte kommer väcka honom. han svarar vaket och glatt. jag förklarar att jag mår dåligt och inte kan komma in. hans vänliga ton vänder snävt till en arg, sarkastisk och han undrar hur FAN ska jag hitta någon ersättare till dig på bara 20 minuter?? och du skulle vara först i shopen idag, varför tror du någon skulle svarat på kontoret?? jag försöker be om ursäkt men innan jag hinner har han klickat mig mitt i en mening. jag brister fullkomligt och kan inte kontrollera den häftiga gråtattack som följer. jag känner mig skyldig, som om jag själv valt att vara sjuk. skäms och känner mig misslyckad och längtar plötsligt hem något alldeles fruktansvärt. s tröstar mig en stund men måste strax rusa iväg till sitt jobb. med tårar tyst rullande ligger jag kvar och hör hans motorcykel bränna iväg, ifrån mig. somnar om med en igenkorkad gråtnäsa och öppen mun. i skrivande stund missar jag ett snorkeltest nere på mitt gamla dykcenter. blir yr när jag står upp. tung mot madrassen. och jag önskar jag visste precis vad jag ville. alltid impulsiv. får jag en känsla följer jag den, tröttnar jag följer jag en ny. det är farligt, men det är så jag fungerar. just nu är jag trött på mitt jobb och kanske är det möjligt att tänka sig till ett fysiskt tillstånd för att få slippa. eller så var det bara för mycket chili.

27.12.09

18.12.09

det är mycket tid för kaffe på jobbet. vi halvligger på kuddar vid stranden, bra musik strömmar ut från shopen. livet känns bra. jag leder mina dykare under vattnet och vi solar ihop efteråt på båtens däck. det märks att dom ser upp till mig, något jag aldrig känt på ett jobb innan. jag är den som lär ut och som dom vänder sig till med frågor och nervositet. jag tycker om mitt jobb, på riktigt. jag har lyckats nå dit jag ville komma med min utbildning. det är en skön vändning, med små små dalar. som imorse när jag cyklade iväg i morgonljuset med vidöppna tårkanaler eftersom jag vill dela det här med mamma. när saker går bra är det som om tiden inte läkt ett enda sår och som om jag plötsligt rycks bakåt till dagen jag fick veta att hon dött. imorgon har jag min första lediga dag och ikväll ska vi ut. jag känner för det. vill dansa mig svettig under stjärnorna. snart jul. s åker på en visarun imorgon och blir borta några dagar. mina ben så äckligt svaga för honom. hoppas det går fort. jag hatar att sakna. jag behöver inte det just nu. jag vet att sakna kan vara bra, att det hjälper och stärker, men inte nu. jag vågar inte erkänna det, men jag vet att det är sant; jag behöver honom.

15.12.09

heltid. ingen annan tid. bara jobb och intensiva kvällar och nätter som vi försöker sluka varenda sekund ifrån, för att sedan skiljas tidigt på morgonen med klumpar i magen. det låter kanske fel, men jag vill aldrig ha ett jobb. jag måste.

14.12.09

omformateras i min skrivtorka, önskar mina känslor fick ord igen med absolut självklarhet, med hårt knattrande tangenter och utan ofrivilliga jävla tankepauser. försiktigare med vad jag delar och stängd utan att visa något annat än öppenhet. ingen märker något, för ingen kände mig förut. jag har lyckats bli fruktansvärt kär. det är en plötslig hård spark i bröstet och när jag ser honom på kvällarna river det inom mig. jag kan inte förstå att det händer när hans händer håller mig, förstår inte att livet händer, hela tiden. rakt ut ogenerat förälskade. kan inte hålla oss. jag älskar att inte kunna hålla mig. släppa och kyssas och vilja äta upp för att han är så söt när han ler och så hysteriskt rolig och vulgär. skrattar mig hes. somnar mellan muskler. jag faller som slocknande ljus och mörkret i hans djupa ögon känns tryggt och jag vill aldrig sluta simma där i. det är en bra tid. en helt fantastisk tid.

13.12.09

12.12.09

10.12.09

tror jag svettats ut min kroppsvikt tre gånger om nu. känns äntligen som om febern försvunnit. jag har fått jobb, jojovisst, medan jag LEGAT i min egen svett och kollat på tv. inte illa. ikväll ska jag våga mig ut en stund, kolla dykfilm nere på centret och käka med dom andra. har haft en underbar fbchat med emmeli om avföring som jag sjukt gärna vill dela med mig av, men fan, den är i grövsta laget. skrattat högt hur som helst, i min ensamhet. känns alltid lika tragiskt och skoj!

8.12.09

you're burning up, viskar han och försöker dra av mig lakanet, men jag gör motstånd eftersom jag tror jag fryser ihjäl. 40 grader minst. så febertrött. min mobil ringer ofta, jobberbjudanden jag måste tacka nej till. min egen röst ekar när jag pratar och resten känns distanslöst. alltför nära. ligger som en urvriden trasa och saknar havet som bara är femtio meter bort. gör mig frisk snälla.

5.12.09

ska flytta till ett hus med vänner. vi ska ha ett helt sjukt nice hus.

3.12.09

jag blev drogad igår. början av kvällen var skön, peppen total, vi började lugnt nere på stranden vid ett bord, lekte jagharaldrig, klyschade till det med kroppsfärg och blandade några drinkar. folk började strömma ner till klubbarna längs vattnet och musiken tonades upp. jag och joe tittade i tatueringsshopar längs innergatorna. kände mig plötsligt tung, hundra kilo över mina axlar och vi satte oss på en bar med soffor. jag låg ner, pendlade mellan apati och hysteriska skrattattacker och paranoia. dom andra undrade vad jag tagit, att dom önskade dom var i mitt huvud. och jag kunde inte formulera annat än att jag kände mig konstig. men hur, beskriv! nej. det går inte. jag kände allt på samma gång, overload. gick och kissade, såg flugor förvandlas till spindlar och golv till vågor. min spegelbild. mina pupiller. min ögonfärg var borta, svarta klot omgivna av rödglansig smet. eyelinersträck från ögonlocket till pannan. minns inte att jag gnuggat mig. la mig ner bredvid dom andra igen. (liten blackout) sitter med stu utanför en tom bungalow på en av innergatorna, allt kliar, sticker, pirrar. jag fryser, jag svettas. jag tixar svårt, en lem i taget. försöker desperat och länge att spy bakom väggen, men ingenting. lite spott. och skiten är redan i mitt system. bara att vänta ut det, konstaterar stu. han sitter intill och säger det här är det längsta avståndet jag kommer hålla från dig inatt. vågar knappt titta på honom, så medveten om hur jag måste se ut vid det här laget med klibbig kall hud och svettblött hår och ögon från rymden. han säger att jag är vacker ändå, som om han läst mina tankar. jag fortsätter klia på mina osynliga exem, skrattar hysteriskt åt något och vill somna. jag har aldrig känt så förut. och hela tiden förbannad, för vad FAN fick personen ut av det här? jag var omgiven av killkompisar, så uppenbart upptagen. plopp ner i mitt glas. det äcklar mig. jag är så äcklad. någon har sett mig och bestämt sig för att styra upp ett vidrigt rus. för vad? klockan är kanske tre, jag har blivit värre och vi åker flaktaxi. det går fort och vinden får mig att förstå att jag kan andas. behöver inte kippa, bara sitta som en hund med öppen mun i blåsten. vi hittar äntligen ett rum för natten, stu leder mig bort mot ett brunt tegelhus. jag minns en man i receptionen, att han tittade på mig och sa något men att orden nådde mina öron flera minuter senare. hans mun i slowmotion. heltäckningsmatta, kackerlackor och spindlar. förmodligen bedbugs. sunkigaste jävla stället jag bott på någonsin, och jag har bott sunkigt. stu sitter på sängkanten, scannar det vita lakanet runt min utslagna, skakande kropp och som av ett mirakel somnar jag. en halvtimme. vaknar och ser att stu fortfarande är uppe. hans ögonlock är halvt slutna. vi pratar, han försöker skämta och jag försöker följa med. vi släntrar ut från horhotellet vid sju, solen är svag och stu frågar en ladyboy om vägen till piren. vi har ingen aning om var vi hamnat, men det visar sig vara en fem minuters gångväg. tack för det. utanför 7/11 sitter resten av vårat gäng och ser ut som slitna hösäckar. vi äter frukost, jag kämpar med att tugga i mig lite toast och fortsätter dricka litervis med vatten. båten tillbaks till tao är som väntat en jävla spyfest med alla bakfulla svin från fullmoon. innan vi ens lämnat hamn går thaipersonalen runt och delar ut plastpåsar, som bara en kvart senare fyllts av folks innanmäten och gråmelerade ansikten kämpar med att glo mot horisonten medan kräkpåsarna dinglar mellan deras fingrar. jag mår illa. jag blir inte sjösjuk, men de hulkande ljuden, stanken och synen av all gulröd sörja får min mage att vrida sig ut och in. men FORTFARANDE, jag kan inte få upp någonting. så underbart att gå upp längs gatan mot mitt guesthouse på den lugna ön, så äckligt skönt att duscha i min dusch och borsta tänderna, få på mig rena kläder och krypa ner i min säng i mitt luftkonditionerade rum. kommer ner, långt ner, för djupt och ångesten just nu är överväldigande. längtar till imorgon när jag vaknar och skiten förhoppningsvis lämnat mitt system.

1.12.09

fullmoon imorgon med bra människor! är förbannat jävla aspeppad, min senaste gång var i hmmm.. maj? inget jävla regn, tack.