idag har jag tvivlat på mig själv. inte bara idag, i flera veckor, men idag nådde det liksom sin kulmen.
jag har försökt skriva men känt mig sämst. riktigt jävla värdelös. talanglös. menlös. inte emo, inte martyr, inte som ett offer. bara sämst, helt enkelt. som om jag valt fel, att jag inte kan detta på riktigt, att jag låtsas och ljuger för andra och mig själv om att jag skriver, när jag egentligen bara FÖRSÖKER skriva men aldrig lyckas.
jag är så självkritisk till allt jag gör för tillfället, att vad jag än tar mig för känner jag mig som ett stort fett misslyckande. det är så jävla synd, jag vill känna mig bra, jag vill tro på mitt skriv, och på mig själv. vad fan är detta egentligen. idag skrev jag fem minuter. FEM minuter. efteråt ville jag gråta, kasta min nya dator genom rutan och kissa på den och jag tänkte, vad fan har jag om jag inte kan skriva mer? vilken ventil ska jag använda mig av då? har jag inget att få utlopp för längre, är det det som är problemet? är jag bara ekande tom och utan historier värda att berätta? jag drog på mig springskorna, vindjackan, tog ipoden och sprang, sprang som en jävla dåre, sprang i dimman och mörkret i nästan två timmar, mellan åkrarna och lervällingen. försökte rensa mig själv och det gick väldigt bra.
nu är jag fysiskt trött. imorgon är en ny dag. yey.
svartvitskog från weheartit,














































