idag sladdade jag lite med cykeln i en nerförsbacke och skrapade min lilltå längs en betongmur innan jag fick rätt på styret. min lilltå ser nu ut som kebab. men det är lugnt.

ska snart på thaibröllop. vad klär man sig i?
något annat jag är nyfiken på, är hur många som fortfarande läser min blogg? och ni som gör det, är det något ni saknar? något ni gillar? har ni själva bloggar ni vill dela med er av?
träd fram med kommentarer!

igår klev jag av båten, gick genom massorna av pushiga taxichaufförer på piren och skakade på huvudet, promenerade med mina tunga väskor upp längs den välbekanta gatan tillbaks till mitt gamla guesthouse, checkade in och la mig raklång i sängen. äntligen hemma. tidigare har jag inte uppskattat hur starkt jag känner för ön, och kanske behövde jag förlora den en stund för att inse hur trygg den gör mig.
jag knackar på min grannes dörr och han sticker yrvaket ut halva ansiktet med blodsprängda ögon. precis som vanligt. möter gamla ansikten och dom är glada, förvånade att jag är tillbaks utan att vara dömande. bara nyfikna. jag kan andas igen, trots att psykot fortsätter ringa. en gång svarar stu och frågar om han kan lämna något meddelande till mig. psykot säger förvirrat att han vill ha några papper från mig. aldrig har vi haft papper mellan oss, så bullshit.
jag har fått en öroninfektion i vanlig ordning, en jävligt smärtsam sådan och som vanligt får man inte bara en medicin med sig från kliniken utan fem olika som ska tas i olika omgångar och doser 5 gånger om dagen. jag har precis smällt i mig jävligt starka smärtstillande och är yr, på ett skönt sätt.
har inte sagt till n att jag är tillbaks. jag vet inte vad jag vill med honom eller oss. eller jo, det vet jag. men jag vill vara realistiskt och inte tro att det ska hända.
idag ska jag försöka köpa en cykel för vettigt pris, dela ut lite cvn, fixa min tvätt.
jag drömde att jag låg på golvet i jessicas gamla lägenhet med esi bredvid. jag läste en barnbok för henne och hon upprepade allt jag sa och jag blev ledsen för att hon lärt sig prata utan att jag varit närvarande, för i drömmen visste jag att det var en dröm.

psykopaten, del 3
igår kväll började han ringa. jag klickade. ringde igen. jag klickade.
igen, igen, igen.
elva gånger sammanlagt,
mellan samtalen kommer sms.
i det första skriver han att våran nya chef, på stället jag inte längre tänker jobba på, men det vet psykopaten inte ännu, vill att jag ska ringa honom. jag ger noll respons, jag vet att psykopaten vill något annat, och att chefen har mitt nummer och själv kan kontakta mig om han vill prata. MIND YOUR OWN BUSINESS, liksom.
i nästa sms ber han om ett telefonnummer till någon klinik i khao lak. att det är akut. jag ignorerar. om något hänt på hans liveaboard finns alltid telefonnummer på båten. och om inte, hör av dig till någon annan, som du inte psykiskt misshandlat den senaste veckan. och är det HAN som råkat ut för något, SYND! karma är en bitch, ditt fanskap.
i tredje smset skriver han "u selfish swedish cunt! i knew i couldn't count on you! bitch!!"
jag svarar inte. count on me? för vad? hjälp? ha. ha. ha.
han ringer igen. jag klickar. jag har svårt att somna, trots att jag vet att han är på båten är jag beredd på vad som helst. på att han ska dundra in mitt i natten och.. jag vet inte vad.
blir något lugnare av att prata med syster i telefon. hon är chockad och säger att hans beteende påminner om brukarna på hennes jobb. psykopat, med andra ord. och att han valt ut mig känns ju inte heller så originellt. ett offer.

min taxi till flyget kommer om tre timmar och jag kommer inte kunna slappna av förrän jag sitter i den.

uppdatering om den gravt störda idioten från föregående inlägg;
jag gick hem igår efter internetstället. han var i rummet och ville "prata ut". reda upp saker mellan oss. visst, sa jag och tänkte att det här kan bli underhållande. han bad om ursäkt för hur han betett sig, han sa att han ville sluta tjafsa, lägga allt bakom oss. (som så oändligt många gånger förut och SE HUR BRA DET HAR FUNGERAT). sånt jävla parbeteende. kokade av ilska. "snälla kan du förlåta mig?" säger han och jag känner hans falska hundvalpsblick i ögonvrån. jag sa att jag inte visste. att jag vill ha space från honom och hans skit, att jag inte kan stänga av och börja om på en sekund. han fortsatte pusha, jag kände mig plötsligt ledsen och matt, inte alls på grund av honom, utan för att jag saknar mina vänner som FÖRSTÅR mig och som skulle sparkat in tänderna på honom om dom fick chansen. så kom det några tysta tårar och han ville trösta. jag knuffade bort honom och sa igen, att nejtack, ge mig space. respektera mig. "du är en sån jävla tjej".
senare fick han ett telefonsamtal om att han ska ut på en tredagars liveaboard imorgon (alltså idag) och stoltserade högljutt till alla i rummet förutom mig. fyfan vad passande tänkte jag. andrum!!
jag och en annan kille från dormrummet gick ut för några bärs, lyssnade på ett grymt reggaeband och hade trevligt. för första gången på länge kände jag mig avslappnad och hade äntligen normala samtal med en normal människa. men SJÄLVKLART dyker den jäveln upp från ingenstans och slår sig ner med oss och tar över konversationen. han tittar bara på mitt sällskap och inte på mig, och när mitt sällskap försöker få in mig i samtalen avbryter aset snabbt. tillslut vänder mitt sällskap ryggen till svinet, mitt i en av hans ointressanta utläggningar om sig själv, och tittar på mig. "ska vi gå" frågar han. jag kände mig räddad, men när jag tittade mig om efter aset var han redan borta.
hur som helst. kom hem sent, fyra ungefär. mitt sällskap skulle åka med morgonbussen till flygplatsen klockan fem, så han ville inte sova. svinet låg och snarkade fem meter ifrån, och han skulle upp vid sex. jag däckade som en sten, full och utmattad. vaknar förvirrat av att någon ruskar i mig. det är svinet. han ler och säger "jenny, gör mig en tjänst. snälla var borta härifrån när jag kommer tillbaks från båten. jag vill aldrig mer se ditt jävla ansikte." sedan ger han mig en puss på pannan och går. FATTA HUR PSYKO HAN ÄR. vaknar till igen någon timme senare och ser en lapp på min säng. ett brunt, stort skrynkligt kuvert med spretig blyertstext på. där står bland annat "du är en dålig dykare, jag berömde dig bara för att stå ut med ditt sällskap och du borde dra tillbaks till koh tao där du hör hemma." och "du är en psychobitch och jag ångrar att jag någonsin lärde känna dig eller öppnade mig för dig" och "jag vill aldrig se dig igen" eller min personliga favorit "du är okänslig och värdelös".
jag kramar ihop lappen i min hand, lägger den i hans byrå och somnar om. han dundrar in någon minut senare och letar efter något bredvid min säng och frågar om jag läst hans brev. "yeah, very cute" mumlar jag. han sätter sig på sängkanten och smeker min kind med sitt vidriga hånflin, jag sparkar honom i sidan så att han flyger av sängen men utan att ramla. han gapskrattar och försvinner. aldrig aldrig mer tänker jag. så när jag vaknat för fjärde gången idag gick jag direkt till internet och bokade biljett till koh tao. jag åker imorgonbitti. ja, det SUGER att den jäveln lyckats förstöra min chans att få jobba på phayam, att han påverkat mig negativt sen jag kom hit och att han nu får mig att vända tillbaks. men, det är inget misslyckande. det är vad jag vill. vad som kommer göra mig glad, att se dom där borta igen.
hejdå khao lak.

okej, skit.
killen jag hittills hängt mest med här är ett jobbigt jävla störningsmoment som håller på att sabotera min tillvaro. han har tusen personligheter som han pendlar flitigt mellan; ena stunden är han vidrig och elak och säger helt sjuka, grundlösa saker till mig, för att i nästa vara ursäktande och varm och omhändertagande. han är fan SINNES!! som idag, vi hyrde moppar för att flänga runt och titta på vattenfall och tempel och sånt där. jag skulle åka bakom honom, SÅKLART, och trots att den jäveln vet att jag är livrädd att åka efter min olycka förra året, kör han som en galning. kryssar mellan lastbilar och sladdar omkring i regnet, kör alldeles för fort och ger ifrån sig höga vrål som för att visa att yyyyyeeeeehaaaaaaaaaa jag har kontrollen!! kuk. och jag säger att sakta ner för helvete och darrar med hela kroppen och har kramp i händerna. då blir han SUR på mig, och tycker att jag är negativ och förstör hans utflykt. (märk; hans utflykt) så jag väljer att hålla käft och han fortsätter kalla mig granma och "allright MUM i'll go slow" osv. när vi kommer tillbaks efter typ fem timmar lägger jag mig på min säng, markerar tydligt med laptop och musik att jag vill vara IFRED en stund. då lägger sig mongot bredvid mig i MIN säng och smaskar ashögt på någon jävla frukt som ser ut som en vit gren. jag ber honom snällt att sluta spotta fruktsaft i örat på mig. då blir han sur. vad annars.
igår gick vi på stranden. jag tänkte på mamma, vilket jag gör ovanligt ofta och mycket just nu, och gick därför ifrån honom en bit för att typ, andas??! jag har redan öppnat mig för honom, berättat om hela den biten av mig och insåg väldigt snabbt att han är inte någon jag vill få tröst av. för han är socialt handikappad. iaf, han tar det direkt personligt, går efter mig och frågar varför faaaan är du så bitter och sur, LE jenny kom igen LE!!! var glad! sluta deppa. jaahaaaaaa... le??!! att jag aldrig tänkt på det? det borde ju lösa allt? ta bort det onda, visst?
en annan bit är att han kallar sig själv fotograf. hans bilder suger balle. och han sitter och rättar mig när jag redigerar mina bilder på kvällarna. typ kastar ett getöga mot min skärm när han skymtar photoshop och är där som en blixt med sina puckade kommentarer och åsikter, som jag ALDRIG ens bett om!
och hans kvinnosyn. hm. nevermind. jag orkar inte.
en gång sa han att barnen i afrika som svälter får skylla sig själva, eftersom människan har ett fritt val.
och tror ni att ni förstår hur han är nu, så vet ni bara en bråkdel.
så, varför bryr jag mig?
för att
1. vi bor i samma dorm.
2. vi har fått jobb, ja, VI. på samma jävla ställe. och jag vill verkligen ha det här jobbet sjukt bad, men vet inte om jag pallar en hel säsong med honom. vad har det gått nu. tre veckor här?

skjut mig. eller nej. skjut honom. snälla.

vi är två guppande små huvuden bland fläskiga, skummande vågor. från håll kan vi vara sälar som kikar upp ur djupet, eller två bojar. jag flyter upp med min mage mot himlen och jag slutar höra vad han säger när mina öron täcks av saltvatten och ljudet av knastrande hav. vi pratar om relationer, förhållanden, sex. han om män och kvinnor. han älskar att generalisera, jag lyssnar halvt. kvinnor känner ju mycket mer säger han och försöker låta övertygande. män tänker inte som ni, vi tänker inte efter alls oftast, bara agerar på instinkt. jahaja. primitiva neandertalare. vad sjukt att tala så nedlåtande om sitt eget kön. eller om något kön alls. han berättar om sitt ex, deras fem åriga förhållande och hur mycket och våldsamt dom brukade bråka. till och med fysiskt ibland. det hugger till i mig, han har slagit sitt ex. något som stridit inom mig sedan jag själv slog mitt ex. varför det känns mindre okej när en man slår en kvinna än när en kvinna slår till sin man. överhuvudtaget är våld i ett förhållande bortom alla mina principer. man slåss för att man inte kan mötas på mitten, och vafan slåss man för i så fall. han minns något och skrattar för sig själv. jag orkar inte fråga vad och han säger inget, utan ger mig bara små ögonkast för att försäkra sig om att jag hör. när han inte får någon reaktion skrattar han högre och varierar med aaah och oooh ljud mellan garven. det är provocerande och känns tragiskt att han inte bara kan komma till sak utan att jag ska behöva fråga, så jag simmar mot strand och går upp till solstolarna. han följer efter, kanske lite skamset. sekunden vi satt oss kommer regnet och vi får bråttom till en av den i bakgrunden tornande lyxresortens resturanger. personalen antar direkt att vi är gäster och erbjuder oss gratis kaffe. jatack. vi sitter tysta, utan att det känns krystat eller tvunget att hitta ett samtalsämne. så flyter det iväg igen, om hans barndom, om min barndom, om hans dampbeteende som tonåring och om mitt föräldralösa öde. om hans revolter, hans ickeexisterande respekt för sin mamma och hans skuld. han har en brunblond lockig hårslinga för ena ögat som jag stirrar mig blind på för att tillslut dra bort från hans ansikte. den faller genast tillbaks igen, men han är så uppe i sin historia att han inte verkar notera den. regnet ger sig inte, så efter kaffet lägger vi alla kläder förutom bikini och badshorts i min drybag och promenerar sakta i duschen, en timma hemifrån. ett gäng hundar rusar kisande med öronen slickade bakåt och söker skydd någonstans där dom inte blir utsjasade. jag vänder huvudet bakåt och ser dom sitta i en klunga under en palm med darrande dyblöta kroppar.
jag sitter med en av rumskompisarna på ett wifi café och dricker mai tai. ikväll blir vi fulla.

jag bor i ett dormroom med fyra killar och tre tjejer. väldigt college. jag gillar det, någon är alltid hemma, någon vill alltid hitta på någonting. jag sover bra, mycket bättre än i det förra rummet. där det förövrigt rusade runt kackerlackor i badrummet och en morgon flög jag ut från toaletten med trosorna vid knäna. no more.

ofrivilligt och undermedvetet präglades hela min födelsedag av tankar om mamma och hur saker varit tidigare och aldrig kommer bli igen. jag hörde henne sjunga jamåhonleva med sin falska sångröst tillsammans med mina syskon och började gråta häftigt uppe på båtens soldäck. min (föredetta) kollega gjorde ett lamt försök att trösta, för att i nästa sekund skälla ut mig för att jag inte dök med honom. föredetta, därför dykcentret var stängt och tömt när vi kom tillbaks till land igår. jaha ja. jag har åkt till andra sidan landet med förväntningar på jobb, varit nervös i onödan, för att nu stå tomhänt och sitta utanför stans enda supermarket, enda stället där det finns trådlöst, med min laptop.
och jag tänker, att antingen är jag kvar lite till, söker nya jobb trots att det verkar hopplöst nu när säsongen dragit igång och alla har personal så det räcker. eller så åker jag tillbaks till vad som känns som mitt hem, mitt rätta element just nu, koh tao. jag vet att jag får jobb där, även om det dröjer till slutet av december. och även om det är monsoon så har jag människor runt mig som gör tillvaron drägligare än här. är jag för impulsiv?
det är inte mitt fel att jag blivit blåst på jobb och pengar, men när jag är så här nära kanske jag borde försöka lite till? dykplatserna runt similan var helt otroliga. obeskrivliga. och inte alls så mycket av en utmaning som jag trott. naturliga, oförstörda rev och marint liv jag aldrig sett tidigare. det är inte det som är problemet. problemet är livet på land. jag kan inte umgås mer med fd kollegan för han gör mig vansinnig. förvandlar mig till en bitch. och hans humörsvängningar är omöjliga.
jag tänker, att jag vill bo där borta igen. på riktigt den här gången. även om dykplatserna inte går att jämföra. här världsklass, där.. ja. och det regnar här idag, och jag svettas och har blåsor runt hela halsen efter brännmaneten igår. kan inte ens vrida mitt huvud. och jag har mens trots att jag försökt skjuta upp den.
esi har lärt sig gå och jag har missat hennes första steg. jag saknar henne. jag försökte förklara det för fd kollegan, men han avfärdade det som en svaghet hos mig. påstod att han aldrig varit bunden till någon(??) att vänner kommer och går(???!!) att man inte får begränsa sig själv genom att känna för mycket för andra(!?!?)
jag sa att han var en idiot.
biljetterna till kt är billiga ser jag nu. vi får se.

jag älskar att dyka här.
jag ÄLSKAR att dyka här.

det var svart att lamna tao imorse. han holl fast mig i sangen och grymtade "not yet" nar jag redan hade brattom. jag lamnade honom pa mitt urstadade rum. plotsligt stod han pa piren och vinkade nar jag satt pa farjan. jag vinkade vemodigt tillbaks. han stod dar lutad mot en pelare tills han forvandlades till en beige prick i fjarran, sedan vande jag mitt huvud.
nu har jag kommit fram. traffat tre av dom som jobbar pa centret, fatt ett tillfalligt rum och atit middag. mitt rum ar helvetet pa jorden. ingen ac, ingen tv, inget internet. sitter pa ett internetcafe och langtar tillbaks till tao. det ar sa sjukt. jag fick angest sa fort jag last dorren och blev ensam med mina tankar och forhoppningar. grat lange, alex ringde och jag hulkade henne i orat. jag VET att det kommer kannas annorlunda snart. att jag maste landa, traffa nya manniskor, lara kanna dyksiterna.
sjalva khao lak ar javligt ointressant; en bilvag som kantas av r
esturanger, ett 7eleven och tre barer. det forsta min anstallare fragade mig var "var jobbar du innan?"
jag HAR sagt i mina mail att det har kommer bli mitt forsta divemasterjobb, att jag ar oerfaren an sa lange och han har svarat att "klart vi lar upp dig". och nu har han glomt det(??) och trott att han anstallt nagon som redan kan jobbet.
imorgon ska jag bli runtvisad, se batarna och lara mig deras rutiner. pa lordag ska jag med pa min forsta daytrip, hoppas dom inte kastar i mig med en grupp att guida runt pa en dyksite jag inte kan! visst, navigering i all ara, men jag vill anda ha ett hum. slippa gora bort mig.
aaah. kan bara tanka pa tao, folket dar, pa honom, pa alla softa platser och minnen. ser on i ett nytt ljus, tillbaks, och det gor ont.
jag ger det har ett par veckor. jag vet att dykningen ska vara fantastisk, maste maste ge det en chans. och om jag inte pallar, aker jag tillbaks till tao. dar vet jag att jag kan fa jobb. just nu kanns det som ett misstag att jag drog ifran allt, men samtidigt, testar jag inte sa far jag aldrig veta. och snart vet jag. (peppar mig sjalv)
naval. tillbaks till rummet fran helvetet for en kalldusch. kan ju alltid spela harpan pa min laptop!

nitroxdyken var härliga. långa. mycket haj.
första dyket simmade dom lugnt omkring, stillsamma, trygga. efter ett ytintervall på en och en halvtimme dök vi ner igen. klockan hade börjat närma sig fem, matdags för hajarna. dom simmade fort, som blixtar, susade förbi som enorma skuggor. en for plötsligt lodrätt rakt upp efter en fisk, vände snabbt ner igen, cirkulerade ett varv och kom sedan rakt mot oss. jag har aldrig simmat så fort. vände mig och såg att den var borta, pustade ut och skrattade hysteriskt med fred. då kommer den igen, som en raket och vi simmade över pinnaceln och ner på andra sidan och såg lättade andra dykare. man får inte bli rädd. man är sin egen värsta fiende. men jag blev livrädd. fick en sekundär dödsångest. som snabbt gick över i att dumförklara mig själv. men fler dyk vid den tiden på dygnet, på den siten, vågar jag nog inte, även om jag gärna vill.
igår bokade jag flyg till phuket, åker på torsdag. därifrån blir det buss (eller kanske förhoppningsvis pickup) till khao lak och jobbet. pratade även med min arbetsgivare i telefon för första gången. presenterade mig och fick en tystnad som svar.
"do you know who i am?"
"no?"
"jenny li.."
"AH! MISS LINSE!!!" (tysk brytning)
haha. han var svår att förstå men verkar trevlig. hjärtlig. alltid skönt att höra någons röst och få ett schysst intryck.
resten av dagen spenderades vid poolen med drinkar och fred. gaaalet varmt, blev röd i ansiktet. jag trodde mitt naturliga färgskydd var odlat vid det här laget. på kvällen mötte vi upp emma för middag. det blev en öl. det blev fler öl. det blev fler ställen. det blev tragiska raggningsförsök av aspackad kille som aldrig gav sig. hans vänner ursäktade honom i tur och ordning och bjöd på mer dricka. jag promenerade hem vid klockan tre, gick den kolsvarta vägen över berget med de nattjagande hundarna i hälarna. idag ska jag plåta emma på stranden. hon ska vara med i ett dykreportage och behöver bilder på sig själv. visar resultatet när det är klart.
i övrigt är jag bakfull, taggad på att börja jobba, livrädd för att börja jobba, lite trött på den här ön och tom inuti när jag tänker på alla människor jag saknar.

idag gjorde jag min nitrox kurs, något jag borde gjort redan innan min divemaster, och egentligen kunde gjort redan innan min rescue, men whatever. det har liksom inte behövts förrän nu, och det känns schysst att ha certifikatet på similan för mina elever kommer säkert vilja dyka på nitrox ibland.
(för er icke-dykare är nitrox, eller enriched air, väldigt förenklat, att dyka med en blandning nitrogen och syre för att få längre bottentid.)
min lärare är från brasilien, typ 35 år kanske. vi hängde en del sist jag var här, hade gemensamma intressen som foto osv och han har alltid varit ball att ha med ute.
vi käkade iaf middag efter mitt exam (som han för övrigt hjälpte mig med för att han var hungrig och ville komma iväg) han fick mitt nummer, ingen big deal, kan ju vara käckt tänkte jag. sen droppar han "so i'll give u a call later, maybe u wanna come over and have a spliff or something?" haha! eh.
borde jag stänga av telefonen? nä. någon annan kanske får för sig att ringa. lika bra att ignorera och säga att jag sov när vi ses igen. här är det där kod för något annat, och jag är inte sugen.
alls.
imorgon ska jag köra två dyk på chumpon med nitrox, vilket innebär lång tid med hajarna! dessutom ska jag testa min nya utrustning.

det slår mig ibland att jag inte har något hem längre. det är skönt.

vaknar med en vägg av hetta över mig. måste ha varit för full för att sätta på ac:n igår. knäpper snabbt på 28gr och tittar på mobildisplayen. ett nytt sms från skägget. vi skulle bakfyllesnorkla på förmiddagen, men tydligen hade han brutit nyckelbenet efter att han släppt av mig igår, och var nu på väg till bangkok och sjukhus. somnar om med mina suddiga minnen från kvällen och min nakna hud mot svettblöta lakan, vaknar igen vid två och äter frukost med f. vi glor trött på människor som susar förbi längs vägen genom våra solglasögon. min hjärna surrar, mitt hjärta dunkar trögt. återvänder till sängen, stannar där tills solen gått ner och äter middag och efterrätt och dricker en öl på stranden. min hand söker sig tvångsmässigt ner i väskan och håvar upp telefonen. måste ha koll. om han ringt. eller messat. och undrar varför han säger en sak och gör en annan, tänker att han är ett jävla as ena stunden för att sakna honom i nästa. jag vill inte ens själv få vara aset tillbaks, jag vill inte ens hämnas. vi pratar om obama och religion och skvallrar om vem som sexat med vem på ön och plötsligt sätts duschen på. regnet kommer aldrig lätt duggande för att stegas upp, som hemma, utan direkt pang från fan ingenstans. vi åker motorcykel i skyfallet utan att se mer än fem centimeter framåt. vägens mörker och avsaknad av gatlyktor gör palmskogen runt om nästan spöklik. enorma, svajande skuggor och tjocka blad som bryts i vinden.
så. tillbaks i sängen. ännu inget samtal. och ringer han ikväll svarar jag inte. för det är flera timmar försent, och även om jag vill, är jag för arg. och han har säkert inte en aning, och jag skulle aldrig kunna förklara.
för det är inget jag någonsin visat, jag har varit gränslös utåt.
smart.

imorse såg jag fem bullsharks. FEM! lika stora, lite mer närgångna. emma filmade dom, önskar SÅ att jag hade råd med ett undervattenshus till min kamera nu. köper nog någon liten skruttig digital så jag kan få visa er litegrann iaf.
det är fan magiskt och heligt och asgrymt. att simma med hajar alltså.

imorse hade jag, utan tvekan, mitt bästa dyk hittills.
jag och min buddy var nere på 35-36 meter, vilket var längesedan för mig. simmade ifrån pinnaclen och iväg en bit på jakt efter haj. tydligen har dom visat sig sen ett par dagar tillbaks runt chumpon. efter ett tags letande tänkte vi ge upp. då kommer den första, ut ur mörkret, svävande från ingenstans. en enorm, biffig, 4 meters bullshark. så otroligt vacker och overklig, helt ljudlös och så totalt majestätisk. första känslan är förtjusning, som blir något skräckblandad när jag hör röster i bakhuvudet som säger "bullsharks har statistiskt sett dödat fler människor än vithajen", men där, i stunden, i djupet, ville jag bara närmare. och där finns inget utrymme för rädsla eller panik. självklart med tanke på djupet, men också för hajens sinnes skull; blir jag rädd blir den räddare. känner jag mig hotad känner dig sig mer hotad osv. den simmade ett par meter framför oss, vi efter, innan den ökade och försvann ur sikt. vi var så jävla exalterade, började simma tillbaks. då ser vi den andra. den är ännu större, ännu närmare, precis under oss. jag bara skrattar i min reg. sånt här händer liksom inte mig. jag är en otursdykare. jag har inte sett hälften av vad jag velat på den här ön, trots tre månader av intensiv dykning sist jag var här. och nu det här, det bästa av allt, det äldsta djuret på jorden. gaaaaah!

det andra, som händer ovanför vattnet och innuti, vill jag skriva om men vågar inte riktigt.
än.