RIP JENNYCATHARINA.BLOGSPOT.COM

FIND ME HERE INSTEAD:

http://ciaofella.blogspot.se

http://ciaofella.blogspot.se

jag ligger i sängen. jag hör regnet. ingenting annat.
jag var ute igår, somnade sex imorse. sov kanske fem timmar på morgonen. åt sedan pizza. läste. skrattade med de andra. såg film. 
nu är det natt igen. jag hör regnet, hur det slår mot rutan. alldeles nära mig. 
jag ligger under täcket. här finns bara jag.
här finns bara jag.
det får vara så nu.
jag har insett det. vikten av att vara snäll mot sig själv. vikten av att välja bort. att säga nej till sådant som gör en illa. och att ta emot. att säga ja till sådant som gör en väl. 
det är svårt, men det är rätt. så jag säger,

hejdå
och han säger 
hejdå
och så finns vi inte mer. 

jag är alldeles själv. 
regnet är alldeles nära, och jag vill inte dela det med någon. 

det här är mitt.

igår åkte vi ut till svalöv efter två textsamtal och gick på förstaårselevernas skrivarcafé. kändes nostalgiskt och lite sorgligt att vara tillbaks på fridhem, utan nyckel till sitt gamla rum. dem var hur som helst jätteduktiga och det var ett fint avslut på en lång dag.

idag började jag dagen runt pildammarna. det småregnade behagligt och jag fick ett fint leende från en annan löpare. älskar sån där underförstådd samhörighet man får ihop med människor i olika sammanhang. 
efter det och fram till nu har jag skrivit och skrivit och så ska det fortsätta helst tills jag ligger framstupa sidoläge över tangentbordet.

hade en helt förjävlig natt. vaknade säkert tjugo gånger mitt i olika ångestdrömmar om våldtäkt och död, livrädd att någon stod i mitt mörka rum och iakttog. när jag väl kom ur sängen tidigt på morgonen vände jag på våndan och tog en lång, solig springtur i västra hamnen. tänk vilken skillnad lite löpning kan göra. perfekt krispig luft och en ny playlist. 
resten av dagen har gått åt till att läsa inför veckans textsamtal. mitt eget skrivande känns lite framkrystat såhär tre dagar innan inlämning. det rinner inte direkt ur mig som hos en pissande travhäst, utan snarare som när man har en svår urinvägsinfektion och tror att man är jävligt kissnödig men i själva verket bara, med enorma smärtor, lyckas pressa ur sig en halv droppe.
alltid nåt. nu blir det dagsfärska avsnitt av dexter och walking dead!

min superkraft är min självkontroll. 
min förmåga att låta bli. att välja bort. att säga nej.
ibland är det inte så roligt. men det gör det inte mindre viktigt. 

 

 

igår blev en sen/tidig natt/morgon. vi var på grym reggaeklubb och grindade tills låren värkte. älskar malmö för den sakens skull. bra musik när man går ut! smått bakis idag men ingen större fara. kom nyss hem, för ikväll var hela kollektivet och såg nya twilightfilmen. alltså, twilightfilmen. på bio! jag! breaking dawn! nyss! edward! ja, ni fattar. mycket otippat. men jag har nog aldrig skrattat så mycket under två timmar tidigare i mitt liv! ber så hemskt mycket om ursäkt till alla fans som satt i salongen.
(om ni inte tror mig och inte bryr er om att se lite spoilers, se det här klippet;)

The Escapist : Escape to the Movies : Twilight: Breaking Dawn Part Two

inatt / imorse

jag bor i en droppe som längtar ner till havet

idag efter textsamtalet körde vi lite metodprat, vilket går ut på att prata om sina projekt, sina problem, vad man stöter på för hinder och vilka som är ens knep, vad som låser en och vad som underlättar. när det blev min tur kämpade jag ner gråten. jag har ju ingen metod! jag har ingenting för tillfället. ett tomrum, möjligtvis. men det var skönt att få spy lite verbal galla, säga att jag suger, att jag tappat tron om det jag gör, att jag inte minns varför jag gör det, att jag glömt syftet, att allt känns onödigt och hopplöst och k%#3&98(/)lwhgo349br. för klassen lyssnar ju, och de har alla varit där, eller kommer komma dit, och min lärare, som jobbat med skrivare i trettio år, sa att hon hört det så många gånger förut. och visst är det en betryggande vetskap, att man inte är det enda miffot med problem inom ämnet. hon försökte ge mig totalt skrivförbud, för att liksom släppa prestationsångesten helt ett tag och låta det vila. sjunka till sin botten för att kunna klarna. men jag vill inte ha skrivförbud, jag har liksom inlämning nästa vecka, och textsamtalen är det enda konkreta jag kan klamra mig fast vid. och jag behöver det. 
så även om jag bara lämnar in en sida, till skillnad från blygsamma sjuttio förra gången, så ska jag skriva. någonting. bara lite. kom igen nu. det blir bra.

ser nu att det ser ut som jag har en liten, liten snopp på bilden. bara en sån sak.

födelsedagsfest / inflyttningsfest följd av fin söndag,

tillbaks i malmö där vår lägenhet blir tvångsmålad i några dagar. jag har flyttat in i idas rum med alla mina möbler. det finns en anledning varför vi döpt vårt kollektiv till mayhem. 
se bara vårt kök - dexters killroom. också supersmidigt att klä sig när garderoben är inplastad.

det är inte konstigt att så många av oss slinter, 
när vi bor i landet med trehundradagars vinter

igår hade jag en tung dag ute vid kyrkogården. men det blev ändå en riktigt bra kväll till slut, trots omständigheter. satt hemma hos josefin och sean med tvillingarna, drack drinkar, fick tårta och present och blev sjungen för. jag blev så rörd och förvånad. har tänkt mycket på hur annorlunda våra födelsedagar var för några år sedan mot hur det är nu. högtider i allmänhet, för den delen. hur självklart det var att fira och umgås med familjen när mamma fortfarande levde.
efter josefin gick vi ut och dansade till reggaeton hela natten, bästa utekvällen på länge. 
vaknade efter ungefär tre timmars sömn av att syrran och systerdottern sjöng för mig. fick fina presenter och uppdukad frukost. 

och idag fick jag träffa min brorson, en dag gammal! finaste pax! jag är så glad för den nya lilla familjens skull! 

 

imorse blev jag faster till en liten pax! 
grattis till de nya föräldrarna!

alla helgons dag. ska till mamma och pappa i skymingen och tända ljus. hoppas regnet lättar.

igår käkade vi middag på meze och hamnade på street life efteråt. bra kväll! jag borde vara mer bakis än vad jag är, men det kommer väl som ett hatbrev på posten om ett par timmar. tills dess ska jag njuta till fullo av att må helt okej. 

några smickrande bilder från kvällen. vad är dealen med fingret i munnen?

feet first

det här är så himla fint! ett brittiskt par som över sex års tid dokumenterat sina resor, genom att endast visa sina fötter. en liten twist i projketet är när ett nytt par fötter dyker upp i bild, tillhörande deras nya dotter. 
ibland är det nästan för sött, som när de matchar varandras skor, men jag kan leva med det. 

vill dyka

flathead lake, montana. känt för sitt klara vatten.
på sista bilden ser vattnet väldigt grunt ut pga den klara sikten, men är egentligen, sjukt nog, ca 100 meter djupt. jag har stirrat på bilden ett tag nu, men kan fan inte greppa det.
tänker på sötvattensjöarna runt västkusten jag badat i. brungrumliga lerpölar.

det märks att jag blivit äldre. jag blir nu för tiden bakfull efter en endaste liten öl. igår drack jag tre. living on the edge. men riktigt fint med onsdagsfylla tillsammans med sina gamla bästisar! 
idag har jag försökt skriva lite (med betoning på försökt) och tittat på de nya walking dead avsnitten. författaren robert kirkman måste vara en sjuk jävel. skulle inte vilja spendera en halv minut i hans huvud. tänk att leva med den fantasin, måste vara ett kreativt paradis och ren psykologisk tortyr på en och samma gång. älskar hur gruppen nu har förts in i ett fängelse, så himla symboliskt klockren miljö.
titta, han ser så himla oskyldig ut dessutom! brukar väl vara så. bakom de sötaste fasader frodas de mest skruvade av demoner.  

ur snyggmappen

okej då, här är några till.